Amazonas; Dag 24 – 26

Sammanfattning (allt vi gjorde kommer på vår webbplats så småningom) av våra dagar ute på Ilha de Marajó. Deltaområdet, öarna, är till ytan lika stort som Schweiz, men har kanske bara 50 000 innevånare. Vi behöver alltså inte trängas därute, speciellt inte med utländska turister; jag ser inte en enda förutom vår grupp under alla dagar.
Resan ut börjar 06:30 med lokal färja som tar tre timmar. Sedan buss ca 3 mil till staden Soure som vi har som bas under våra tre dagar. Trevlig liten stad (ca 20 000 pers) vid en strand och med ett väldigt lättlärt gatunät. Totalt symetriskt med ömsom asfalterade, ömsom gräsbevuxna gator. Gator som är fyllda med folk, cyklar, hästar, motorcyklar, bufflar och någon sällsynt bil.
Under våra dagar hinner vi med besök i mangroveträsk där vi klättrar och klafsar omkring så att våra sandaler aldrig blir sig lika igen. Där stöter vi också på några pojkar som livnär sig på att plocka mask ur döda träd i träsken. Och då menar jag mask med stor M; känslan när man håller dom är att det är ett mellanting mellan daggmask och liten ål.
Och så gör vi också en heldagsutflykt till Fazenda Sanjo. En liten ”gård” på 1 200 + 4 000 hektar ca 1 timmes båttur frå Soure. Där får vi rida och driva bufflar från hästryggen; häftigt. Vid ett stopp i ridningen stöter vi på en boaorm; inte fullvuxen, men tillräckligt stor för att det ska krama till ordentligt om armen när jag få hålla den en stund. På fazendan bjuds vi dessutom på en jättelunch med helstekt gris, köttfärslimpa på buffelkött och alla tillbehör. Och dessutom en kall caipirinha före lunchen, snacka om att här vet man vad som krävs för att överleva i det här klimatet; det är varmt, ganska blåsigt och torrt!
Vi avslutar det hela med en badförmiddag på Praia de Pesquerio, som är en ganska häftig badplats ca 30 min från Soure. Här finns det sandstrand så att det räcker, och vattnet är behagligt varmt och lite bräckt; vi är bara ca 4 mil från Atlanten. Och precis lagomt häftiga vågor att leka i, jag trivs som fisken i vattnet.
På em tillbaka till Belém med buss & färja. Jag tycker mig ana att de flesta har känningar lite här och var av gårdagens ridtur; mycket ändringar av sittställning är det.
Lugn kväll med slutpackning inför den långa resan hem; upp halv fem för flyg till São Paulo (ca fem timmar), sedan ganska lång väntan innan 12 timmar till Amsterdam. Så till Arlanda och sedan buss och tåg till Örebro. Det känns lite som en utmaning.
Och Marie, du får gärna hämta oss; vi återkommer med tid.

Andra bloggar om: ,

Amazonas; Dag 23

Heldag i Belém. På fm har vi liten stadsrundtur och ser bl.a. Museu Paraense Emilio Goeldi (stadens zoo); synd bara att djuren finns här och inte i djungeln och att de har så lite utrymme. Vi kollar också på den stora marknaden Ver-O-Peso (= se vikten) som är ritad av Gustave Eiffel; gissa om jag håller i kameran, speciellt när vi rör oss i fiskmarknaden. Marknaden är som alltid en upplevelse. Vi hinner också med en kyrka och ett modehus från sekelskiftet (under gummiboomens glada dagar kom det nya modet från Paris direkt hit till Belém) innan det är dags för lunch på en trevlig restuarang i anslutning till floden. Lugn enskild em med lite strosande, lite shopping och lite slappning. Vi laddar för ännu en halv fem morgon när vi ska dra vidare mot Soure och så småningom Fazenda São Joaquim med lite ridning (vi får välja häst eller buffel) och andra strapatser.
Jag återkommer med rapport om ev. känningar i ädlare delar.

Andra bloggar om: Resor,

Amazonas; Dag 18 – 22

Dag 18
Inte en dag utan äventyr, idag tyvärr ett tråkigt. Men vi börjar från början. Tidig morgon för morgonbad i hotellets otroliga pool med Amazonas som effektfull bakgrund.
Sedan rundtur i Manaus. Vi åker till centrum och tittar på det vackra torget med operahuset, Amazonas Theatre, från gummiboomens glada dagar. Pampig byggnad byggd av italienare. Besöket blir inte sämre av att de håller på att träna in vacker musik. Sedan vidare till en gummibarons fd. privatbostad; skaplig kåk. Och så till stans berömda fiskmarknad. Snacka om massor med fisk, och en massa annat också. Och då händer det: snett bakifrån dyker en ”väskryckare” upp och sliter av mig den lilla kameran som jag hängt runt armen en stund innan jag ska stoppa ner den. Vild jakt börjar, han är liten och smidig men hindras därför av alla som finns i de smala gångarna, mina 85 kg kommer här väl till pass när jag plöjer efter. Jag kan alltså vara honom hack i hälarna i alla svängar och så tar han in i en gång där det står två vakter. En otroligt ful men effektiv knätackling tar ner honom på golvet och snabbt är armarna uppbrutna och handboja på. De bokstavligen lyfter upp honom i hårflätan och släpar iväg honom till marknades finka. På vägen får tjuven ordentligt med stryk av uppretade människor som fattat galoppen, rena lynchstämmningen, och poliserna gör inget för att hindra slagen. 
För att göra en lång historia kort: trots total kroppsvisitation, löfte om hittelön via högtalarna och ett par extra smällar så är kameran borta; troligen ivägslängd under jakten utan att jag hann se det. Och med kameran ca 275 kort som jag gärna haft kvar. Jag försöker se det positiva i det hela — det kunde varit stora kameran och nu behöver jag bara ladda en kamera på kvällen — men lyckas väl inte riktigt. Dystra tankar när vi flyger vidare till Santarém på em.
Där byter vi till liten buss och åker vidare ca 3 mil till den lilla fiskbyn Alter do Chão som ligger vid bifloden Rio Tapajós. Här blir det lugn kväll vid poolen med en Caipirinha som tröst.

 Dag 19-21
Vi går ombord på vår lilla flodbåt som ska bli vårt hem 3 dagar. Längs floden ska vi besöka flera byar som ingår i projektet Floresta Nacional do Tapajós (FLONA). Projektet syftar till att utveckla byarna på deras villkor, förbättra hälsan och sprida kunskap om preventivmedel. Behovet av det sista är högst påtagligt; nästan alla familjer har mellan 5 och 10 barn och mödrarna är i många fall mycket unga.
Vi gör utflykter i djungeln som ibland blir nog så krävande eftersom det är ganska kuperat och väldigt varmt. Vi är bokstavligen genomblöta av svett efter bara några minuters vandring; mycket vatten går det åt.
Tur att vi har floden att svalka oss i på morgon och kväll. Fast vattnet är så varmt att det tar ca en halv timma innan man känns avsvalkad. Två kvällar har vi grillparty på stranden med god mat och dryck. Så trots dagarnas strapatser går det ingen större nöd på oss. Och att sova i hängmatta på övre däck börjar bli en vana nu. Månskenet över floden, grodorna och chikadorna gör att det känns väldigt speciellt.

Dag 22
På em kommer vi tillbaka till Santarém för att ta flyget till Belém. Vi installerar oss på hotellet och sedan blir det kvällsvard på Estacão das Docas, två gamla hamnmagasin som gjorts om till restauranger. Där finns också en stor glasseria med god glass i smaker som man inte hade en aning om. Svårt att välja ut de två godaste bland ca 30, men man får provsmaka. I magasinen finns också ett mikrobryggeri som visar sig ha ett mycket bra mörkt öl. Svettig vildmark med sandiga grillpartyn i all ära, en kall öl i urban miljö är aldrig fel.
Imorgon blir det stadsutflykt innan vi drar vidare mot sista etappen.

Andra bloggar om: Resor,

Amazonas; Dag 16 – 17

Dag 16
Kvällen igår blev inte så lugn som tänkt. Efter maten kommer vi på att vi måste prova Peruspecialen Pisco Sour; gott och starkt! Trots detta är vi på benen kl 4:20 och kl 5 på väg mot snabbbåten. I reseplanen ser det ut som en ren transportsträcka på ca 9 timmar. Här kommer vad som verkligen hände: Avgången blir givetvis den vanliga 1/2-timmen försenad, men 6:30 drar vi iväg. Båten som rymmer 20 passagerare kommer upp i ca 20 knop med hjälp av en Johnson 200-hästare. Allt flyter (sic!) på bra i början. Men så, efter ca 4 timmar, händer det osannolika; soppatorsk på Amazonas. ”Kaptenen” skyller på att vi svenskar är för tunga och har för mycket bagage. Hans plan att komma till vanliga tankstället är därför spolierad. Hur som helst finns det två paddlar ombord; vår snabbåt är plötsligt en långsam kanot. Efter en svettig halvtimma kommer vi så till tankstället. Full tank och sedan full fart igen. Bränsleproblemen förföljer oss dock hela dan; eftersom motorn verkar dra dubbelt mot vanligt får vi ta iland i flera små byar och ragga soppa. Det blir mycket springande med dunkar upp och ned för flodbankerna.
Allt det här gör att vi blir senare och senare. Regn och en bitvis envis motvind gör det inte bättre. Motvinden gör dessutom vågor som verkligen känns i kroppen.
Fortsättning >>
Det finns  två axiom här: 1 – kl 6 blir det mörkt (mycket mörkt om det regnar), 2 – det flyter mycket saker på floden (ibland hela träd). Kl 7 när vi åker fram i mörkret och regnet händer det, vi kör på en stock som ligger i vattnet! Liten kalabalik innan det konstateras att båten inte läcker och att motorn fortfarande fungerar.
Så småningom når vi så Peruanska gränsen vid 8-tiden och kan klarera ut oss och ta en ny liten båt några kilometer till staden Tabatinga i Brasilien. En amerikan som bott i området 27 år och gjort resan många gånger konstaterar att denna resa varit den tuffaste någonsin.
Innan vi är installerade på hotellet och ätna blir klockan över midnatt. Men vad gör det, en enkel transportsträcka har blivit till något att berätta för barnbarnen.

Dag 17
Lugn dag i Tabatinga. Det enda måstet är att gå till polisen och skriva in oss i Brasilien. Sen är det stilla promenader som gäller, helst i skuggan. Det är mördande varmt i solen.
Kl 6 på em tar vi så flyget till Manaus och landar där ca 8. Vilken kulturchock. Från närmast vildmark till en miljonstad och ett lyxhotell med stort L.
Vi går storögt omkring och bara frossar i lyxen. Att vårt besök sammanfaller med att Lula och Shavez har ett meeting på samma hotell gör inte saken sämre. Fullt pådrag med poliser, vakter med saker i örat och hysteriskt pressfolk. Det roligaste är att se vakternas bekymmer hur de ska betrakta oss svenskar som springer där och plåtar; som ofarliga galningar eller en terrorgrupp. Kul!
På kvällen blir det mat och Caipirinha.
Imorgon blir det liten rundtur på fm innan vi flyger vidare mot några dagar i en mindre stad och utflykter i djungeln. Men först blir det ett morgondopp i en poolanläggning som ligger med utsikt över floden.

Nu måste jag sluta för min förbetalda tid är ute sedan en stund och vakten ser mer och mer bister ut. Jag återkommer när nästa dator dyker upp.

 

 

Andra bloggar om: ,

Amazonas; Dag 15

Dag 15
Liten sovmorgon och sedan heldag i Iquitos. På förmiddagen åker  Lena & jag till stadsdelen Belem med sin kända Mercado Belem. Själklart åker vi trehjulig mototaxi; en sorts motorcyklar med två hjul och liten soffa bak. Det går undan i trafikvimlet och filkörning är inte infört här; den som är fräckast kommer först.
Vilken marknad! Allt man kan önska sig och lite till. Och mycket folk och varmt som i h-lv-t-t. Vi svettas floder; från vattenflaskan och ut genom huden på nolltid. Stadsdelen Belem ligger ned mot floden och husen står därför på pålar för att klara det högvatten som kommer under regnperioden. Det är också den fattigaste delen av stan så vi varnas flera gånger av vakter att hålla i våra grejor.
Vi hinner också med ett besök i en vacker kyrka innan det är dags för lunch och sedan en utflykt med liten båt till en indianbosättning. Indianerna är inflyttade mot stan från avlägnsa djungelområden; lite på gränsen till turistindianer. Vi får se hur dom lever och så blir det dans och sång. Och självklart vill dom sälja lite hantverk. Kluvet.
Totalt genomblöta av svett kommer vi tillbaka till hotellet och POOLEN! Sällan har en liten hotellpool känts så helt rätt. 
Ikväll blir det lungt för kl 4:20 går reveljen. Kl 5 är det avfärd mot snabbåten som på ca 8 timmar ska ta oss till gränsen mot Brasilien.

Andra bloggar om: ,

Amazonas; Dag 11 – 14

Dag 11
Liten sovmorgon innan vi fortsätter vidare mot floden. Vägen är nu rak och fin och vid lunch kommer vi till Tarapoto, sista urbana anhalten innan vi ger oss ner till floden och båtarna. Här provianterar vi för att klara ca tre dygn på flodbåtar med minst sagt okänd matstandard.
Här lämnar vi också vår buss för att åka tre och tre i mindre bilar till Chazuta som ligger vid en av många små bifloder till Amazonas. Det blir två timmars färd på den hittills sämsta väg som jag åkt på. Chauffören verkar dessutom ha kollat på Safarirallyt eller något, varningslamporna för bromsar och lågt oljetryck lyser och ena bakdäcket är som en fläskkorv; men fram kommer vi.
Vår övernatting blir i ett enkelt skjul som upphöjts till hostel. Strömmen försvinner på kvällen, så det är tur att matstället ligger vägg i vägg. Där sitter vi i skenet från stearinljus och dricker öl och äter grillad fisk.
Natten blir kort.

Dag 12 
Redan kl 3 går reveljen. Vår lilla båt som ska ta oss till stora flodbåten måste komma iväg redan kl  4 för att hinna fram i tid. Alla som varit i närheten av ekvatorn vet att det är becksvart vid den tiden. Båten vi åker med rymmer precis vår grupp med bagage. Jag förstår inte spanska, men hör på tonfall och gester att det är lite äventyrligt i början, där vattnet forsar ganska friskt där det smalnar på några ställen. Och ficklampan i fören lyser inte speciellt långt. Det känns ganska skönt när ljuset kommer vid sextiden. Resten av färden blir ganska lugn, men ett rejält skyfall gör alla dyngsura vid tolvtiden. Men vi torkar fort när solen kommer fram igen. Och halv två är vi framme i Yurimaguas där stora flodbåten väntat på oss. Precis ombord kommer dagens andra skyfall; snacka om regn! Vi flyr in på mellandäck och spänner upp våra hängmattor bland de ca 150 andra som ska bli våra reskamrater i två dygn. Trångt och familjärt. 
Båten är också fraktbåt och det finns bananer, frukter, nötter, meloner, levande gris, ankor och höns, ris, cement, borstar, m m, m m ombord. Och mer ska det bli, för på tvådagarsfärden stannar vi på säkert 15 ställen för att lasta på mer grejor. Floden är för många byar vi passerar enda livlinan med yttervärlden. Eftersom dagscykeln här i mycket styrs av solen så blir det ganska kort kväll efter kl 6 när solen går ned. Lite svårt att somna i hängmattan med allt folk i alla ljud. Men några kapsyler halvtaskig rom fungerar som insomningsmedel. Tyvärr störs sömnen då och då under  natten, när vi stannar i någon by och försäljare hoppar på och försöker kränga lokala maträtter och frukter under stoppet. Sa jag att kvällstoaletten blev minst sagt sumarisk; vi delar på fyra kombinerade bañjos/duch som INTE inbjuder till några större hygieniska utsvävningar.

Dag 13
Stilla flyter floden och vi med den. Utsikten är ganska enahanda; den här delen av flodsystemet är i stort koloniaserad och djurlivet undanträngt från floden. Vi slappar och låter dagen gå. Som tur är kan vi äta av vår medhavda mat och slipper det som tillagas i båtens något nedgångna kök. Tidig kväll och samma sömnkvalitet som ovan.

Dag 14
Upp med solen kl 6 och några halvbra soluppgångsbilder. Vi tuffar vidare och under dagen tillkommer några bifloder och vid 10-tiden tillstöter Marañonfloden vilket gör att vi huxflux nu färdas på Amazonas. Om jag inte sagt det förut säger jag det nu; mycket vatten är det.
Vid tvåtiden kommer vi så till Iquitos, där vi ska pusta ut två dagar (och frächa upp oss) innan vi tar en snabbåt till gränsen till Brasilien. Stan verkar ganska stor och livlig (och har internet som synes) och jag kommer med en liten text om bl. a. en häftig marknad som ska finnas här. Men nu är det kall öl, mat och sömn i eget dubbelrum som gäller.

Andra bloggar om: ,

Amazonas; Dag 10

Upp i svinottan! Vi åker redan kl 5 för att vara säkra på att komma förbi det vägbygge som kanske blockerar den enda vägen för hela dagen om vi kommer för sent; men vi har lyckan med oss och kommer igenom.
Upp till byn Cocachimba där vägen på slutet är den sämsta hittills. Efter en liten vandring ser vi så Gocta fallen. Synd att vi inte hinner komma närmare, men det är tre timmar tuff vandring för att komma till botten av fallet och minst lika lång tid tillbaka. Men genom kikaren syns väl hur högt och mäktigt det är. Efter stigen träffar vi på en av traktens många sockerrörsodlare som kokar de krossade sockerrören till en massa, som sen stelnar och säljs som råsocker. ”Kvarnen” drivs naturligtvis med oxkraft.
Innan vi lämnar byn besöker vi byskolan och delar ut tandkräm och tandborstar till alla barnen. Guiden har varit här förut och vet att allt socker sätter sina spår. Skolan får också en ny volleyboll och en ny fotboll för att kunna delta i kommande bytävlingar på ett bra sätt. Och så klart spelar i en volleybollmatch innan vi åker; min blygsamhet förbjuder mig att säga vilket lag som vinner efter ett sista så gått som serveess.
Ett mycket trevligt besök i en by som ligger så långt bort man kan komma. Sedan bär det nedåt och nedåt och nedåt tills vi hamnar i högdjungeln på ca 1 000 m och RAKA vägar. Sista stoppet innan vårt mål Moyobamba blir hos en kaffeodlare som stolt visar sin lilla odling. På knappt en hektar verkar familjen leva skapligt, och eftersom de har elva barn verkar ju inte all kraft gå åt på dagtid.
Vi kommer till Moyobamba i skaplig tid och hinner med ett dopp i hotellets pol före maten. Vilken kontrast till boendet i Chachapoyas. Här omges vi av tät djungel och ett öronbedövande ljud från chikador, fåglar och grodor; häftigt. Men rummet känns lite trångt efter vårt rum på 42 kvm i Chachapoyas. Men mysfaktorn är högre.

Nu bär det ut i rena vildmarken ned mot floden och båtarna. Jag återkommer när vi hamnar i urbana trakter igen.

Andra bloggar om: ,

Amazonas; Dag 8 – 9

Dag 8
Som sagt, ledig dag idag. Tid för lite bestyr, t.ex. lämna in tvätt, fixa skosulor, köpa vykort,  etc.
Men också tid att vandra runt och bara vara. Och, att vandra runt i stans stora marknad. Här finns allt mellan himmel och jord, men mest grönsaker, frukt, kött och gryner av alla de slag. Vi äter också lunch på marknaden i ett av många tillfälliga matställen. Enkelt, gott och billigt.
På kvällen letar vi upp en riktig enkel, lokal restaurang där vi får en grönsakssoppa med köttbit i, friterad salt fisk (som vi sett på marknaden) och ris, två stora öl och två glas med någon lokal dryck (oklart vad); allt detta för 15 Soles, d.v.s. ca 33 svenska riksdaler.

Dag 9
Iväg mot gravmonumentet Karajia på nya vindlande och svindlande vägar. Slutbiten är rena getstigen. Karajia är några väl  bevarade gravplatser som ligger högt uppe på en klippvägg. Vandringen ned från byn där vi stannar, och framförallt upp, är bara 1,6 km men  tar verkligen musten ur oss; 2 600 meter suger. Vi får också tillfälle att besöka ett typiskt hem i byn. Lite enklare standard kan man säga. Stampat jordgolv funkar säkert nu när det är torrt, men hur blir det när regnet kommer? Eftersom det är så lite turister som kommer hit så är vi omgivna av både vuxna och barn under hela vårt besök. Häftigt också att se någon som plöjer med paroxar och träplog; potatis skulle det bli.
På vägen hem hamnar vi mitt i byn Lámuds början på det årliga firandet av sitt skyddshelgon. Orkestrar som spelar för fullt och en härlig parad med folk från olika småbyar som visar upp sig och framförallt vad man lever av här, jordbruket. Massor av redskap och produkter finns i de olika tågen. Och glatt och livat är det. Vi blir bjudna att smaka på traktens hemmagjorda öl (Chicha); nja, Jämtlands bryggerier gör bättre.
Lugn kväll för att klara tidig morgon. Kl 5 bär det av mot bl.a. byn Cocachimba och Gocta fallen, världens tredje högsta vattenfall innan vi fortsätter ned mot låglandet och floden.
Vad jag har förstått kommer inte internetcaféer att vara vanliga nu ett tag. Vi får se.

Andra bloggar om: ,

Amazonas; Dag 5 – 7

Dag 5
Vi börjar vår färd mot Leymebamba kl 7. 15 mil och 11 timmar senare är vi framme. Lite låg medelfart kan tyckas, men sträckan ser ut så här: Från Celendin på ca 2 000 m upp över ett pass på 3 200 m. Sedan ner till Balsas på ca 1 000 m där vi korsar Marañonfloden och kommer in i Amazonasdistriktet. Sedan upp till Svarta lerpasset på 3 680 m innan vi åker ner till Leymebamba. Praktiskt taget hela tiden åker vi på en smal klipphylla som precis rymmer vår lilla buss. Berget på ena sidan och fritt fall upp till 500 m på andra sidan. Ankomsten till Leymebamba i mörkret liknar mest en inflygning. Alla är trötta och hungriga, så det blir kort kvällsvard och sedan i säng.

Dag 6 
Liten sovmorgon och sedan iväg till Mallqui museet i närheten av Leymemabamba. Där har man samlat mumier som man funnit i området. Mumierna kommer från preinka kulturen Chachapoyas (molnfolket) ca 1400-talet.
Vi fortsätter vidare och hamnar rakt i kreatursmarknaden i Yerbabuena; häftigt. Men vi har kort om tid så vi stannar bara en liten stund innan vi fortsätter mot en grupp klippgravar, Revash, som också kommer från Chachapoyaskulturen. Tuff vandring på 4,5 km innan vi kommer upp. Trots att man gjort allt för att göra gravarna otillgängliga är det mesta plundrat. Efter vandringen är vi nöjda att åka ned till Tingo för mat och natt. Nattandet dröjer dock, för när vi äter får vi reda på att i Nuevo Tingo (en ny stad som är byggd några km högre upp i bergen p.g.a. översvämningsrisken) är det fest ikväll. In i bussen och full fart mot festen! I kyrkan och runt torget är det full fart. Lokala brass- och dansband spelar här och var och vi hamnar till sist inne på en skolgård där vi dansar slut på våra sista krafter. Väl tillbaka på hotellet somnar vi ovaggade.

Dag 7
Tidig morgon igen och iväg mot klippfästningen Kuèlap. En enorm befästning som Chachapoyeanerna byggt uppe på en av Andernas utlöpare. Jag säger bara en sak; imponerande. Man kan bara ana hur många onda ryggar som gått åt innan alla dessa stenar var på plats.
Vi fortsätter sedan vidare (tur att en del av färden går nere i en dalgång) till staden Chachapoyas dit vi kommer sent på kvällen. Stan ligger på ca 2 200 m och verkar vara lagom stor för att utforska på vår lediga dag imorgon. Det ryktas om en trevlig och livlig marknad. Återkommer om det.

Andra bloggar om: ,

Amazonas; Dag 4

Efter 6 timmar på bitvis fullständigt urusla vägar landar vi i Celendin.
På vägen passerar vi ett pass på 3 500 m och en massa små bondbyar. I den här delen av Anderna är mjölkproduktion den stora grejen. Arbetssätt och transport med krukor till lokala mejerier ger rena nostalgifrossan för oss gamlingar.
Celendin är en liten stad på ca 2 200 meters höjd långt från turiststråken. Det innebär att folket tittar mer på oss än vi på dom.
Stan är världsberömd i hela Peru för sin hatttillverkning. Jag provar länge en riktig sombrero innan Lena lägger in veto.
Vi besöker också en häftig lokal marknad med allt vad det innebär av grönsaker, frukt, kryddor, djur, tyger, garner och allt annat mellan himmel och jord. Och som sagt, uttittade blir vi.
Turisterna har inte hittat hit, men Internet. Det här internetcafet ligger vägg i vägg med hotellet. Jag kanske ska sluta oroa mig över tillgång till dator. Men nästa stopp är bara en stor by, så då vete katten.

Andra bloggar om: ,