Och föräldrarna också

DN skriver i dagens ledare att skolan ska vara ett Ankare när allt flyter.
I ledaren skrivs att ”Skolan måste balansera samtidens otålighet med krav på uthållighet och eftertanke.”, ”Skolan måste träna eleverna i källkritik. Den måste få dem att läsa under mer än de ögonblick som krävs för att avgöra om en sida på internet är lockande nog.” samt att ”Skolan måste låta barnen uppleva den uthålliga läsningens glädje.
Sedan tidigare vet vi att skolan också ska lära barnen vett och etikett, etcetera.
Allt detta är naturligtvis självklart. Men jag tror metaforen ankare leder tanken något fel. Och dessutom tror jag att man ska se skolan som ett viktigt komplement till föräldrar, övriga anhöriga, andra vuxna (du och jag). Skolan kan inte ta över allt ansvar!
Alltså: föräldrarna (i vilken konstellation det vara månde) är den trygga hamn som barnen utgår ifrån och återvänder till. Där byggs ”båten” upp, rustas och underhålls för den vådliga seglasten. Skolan och alla vi andra är sjökort, kompasser, radar, gps, regler, fyrar, lotsar, jollar och ibland räddningsbåtar som ser till att färden blir så lugn och säker som möjligt, och att barnen kommer fram till det ställe där de själva väljer att kasta ankar.

Andra bloggar om: , ,

Bookmark the permalink.

2 Responses to Och föräldrarna också

  1. viktor wainikka says:

    Afrikanskt ordspråk:
    ”Det behövs en hel by för att fostra ett barn.”

    För fostran i Sverige gäller:
    Skola (i allmänhet)
    Myndigheter (vid konflikter)
    Organisationer (vid aktiviteter)

    Eller?

  2. Jag kunde inte ha sagt det bättre själv!
    Det visar också att vi kan lära oss
    mycket om vi tar till oss visdom och
    människor utifrån.