Förbättrar människan verkligen universum?

Mitt i värsta Fuglesangyran skrev Torbjörn Tännsjö på DN Debatt (13/12 2006) att ”Vår viktigaste moraliska uppgift är att se till så att livet går vidare (i anständiga banor). Ju fler som får leva och uppleva världen, […], desto bättre” (inklusive kommande generationer).
Detta inte bara rättfärdigar utan kräver fortsatt satsning på rymdforskning, enligt Tännsjö. Allt med det yttersta syftet att genom kolonisering av andra planeter säkerställa människans fortsatta existens om jorden utplånas; oavsett om jordens utplåning är självförvållad genom ”vår extravaganta livsstil” och/eller  kärnvapenkrig eller beror på en katastrof (t.ex. meteornedslag) som vi inte kan avvärja.
Så långt är det inga problem med Tännsjös resonemang. Men för mig blir det ett problem när han uttrycker följande: ”Vi bör sända människor ut i rymden för att förbättra universum självt.” Han säger inget om vad ”att förbättra” exakt betyder och inte heller framförs, bemöts och avfärdas alternativen: universum bryr sig inte respektive universum försämras.
Som jag ser det är det inget axiom att människor i rymden – framför allt som kolonisatörer – förbättrar universum självt. Tännsjö skriver själv (som den utilitarist han är) att ”En värld med många lyckliga kännande varelser är bättre än en värld med få. Ju fler, desto bättre!
Om han med värld menar universum, kan man ju inte utesluta att det finns ofantligt många kännande varelser på oändligt många platser som skulle bli mindre lyckliga om människan flyr jorden och befolkar någon annan del av universum. Speciellt inte om det är den kollektiva mänsklighetens egna bedrifter som framkallat behovet att fly en kollapsande jord.
Risken är ju uppenbar att människan tar de dåliga vanorna med sig.

Bookmark the permalink.

Comments are closed.