Läser politiker DN?

Och om så är fallet: förstår de vad som där står?
Praktiskt taget dagligen finns det på DN:s ledarsida (huvudledare, signerat och kolumner) synpunkter och förslag, som om de anammades av våra styrande, skulle göra Sverige till ett bättre land att leva i. För alla.
Nu senast idag ledaren Mer än pengabrist. En klockren analys av vad som behövs för att stegvis komma tillrätta med de problem som Rädda Barnen redovisade på DN-debatt igår: Barnfattigdomen ökar igen för första gången sedan 1997.
För övrigt skulle alla religionsfanatiker också behöva läsa (och förstå) DN. Jag tänker just nu i första hand på Hanne Kjöllers Tillbaka till 600-talet. Hon är bra!

Andra bloggar om: , ,

Och föräldrarna också

DN skriver i dagens ledare att skolan ska vara ett Ankare när allt flyter.
I ledaren skrivs att ”Skolan måste balansera samtidens otålighet med krav på uthållighet och eftertanke.”, ”Skolan måste träna eleverna i källkritik. Den måste få dem att läsa under mer än de ögonblick som krävs för att avgöra om en sida på internet är lockande nog.” samt att ”Skolan måste låta barnen uppleva den uthålliga läsningens glädje.
Sedan tidigare vet vi att skolan också ska lära barnen vett och etikett, etcetera.
Allt detta är naturligtvis självklart. Men jag tror metaforen ankare leder tanken något fel. Och dessutom tror jag att man ska se skolan som ett viktigt komplement till föräldrar, övriga anhöriga, andra vuxna (du och jag). Skolan kan inte ta över allt ansvar!
Alltså: föräldrarna (i vilken konstellation det vara månde) är den trygga hamn som barnen utgår ifrån och återvänder till. Där byggs ”båten” upp, rustas och underhålls för den vådliga seglasten. Skolan och alla vi andra är sjökort, kompasser, radar, gps, regler, fyrar, lotsar, jollar och ibland räddningsbåtar som ser till att färden blir så lugn och säker som möjligt, och att barnen kommer fram till det ställe där de själva väljer att kasta ankar.

Andra bloggar om: , ,

Mona Sahlin blockerad!

I Ekots lördagsintervju försvarar Mona Sahlin fackets rätt att till varje pris tvinga alla former av företag att teckna kollektivavatal.
Det är ju bra, då vet vi var vi har henne. Det föranleder dock några frågor till Mona:
Antag följande:
– arbetsgivaren är inte ansluten till någon arbetsgivarorganisation
– de anställda är inte med i facket (och vill faktiskt inte vara med)
– de anställda upplever att löne- och anställningsvillkoren är väl så bra som i jämförbara företag
– villkoren avtalas individuellt mellan jämbördiga parter
– alla trivs med denna situation och jobbar så det sjunger om det
Vilka är då argumenten för att företaget ska tvingas teckna kollektivavtal och vilka premisser bygger det på?
Varför kan inte facket acceptera ett nej till kollektivavtal om arbetsgivare och anställda – av vilka anledningar det vara månde – inte vill ha ett avtal?
Vems intresse företräder facket när man tar strid i sådana fall?
Jag vill slutligen erinra om FN:s Allmän förklaring om de mänskliga rättigheterna,
artikel 20:
1 Var och en har rätt till frihet i fråga om fredliga möten och sammanslutningar
2 Ingen får tvingas att tillhöra en sammanslutning,

artikel 23:
4 Var och en har rätt att bilda och ansluta sig till fackföreningar för att värna sina intressen
och artikel 30:
Ingenting i denna förklaring får tolkas som att det innebär en rätt för en stat, en grupp eller en enskild person att ägna sig åt en verksamhet eller att utföra en handling som syftar till att omintetgöra någon av de rättigheter eller friheter som anges i förklaringen.
Detta tolkar jag så:
– jag som individ har rättigheter men inte skyldigheter i den här frågan
– fackets agerande i vissa nu aktuella fall kan ifrågasättas.

Andra bloggar om: , ,

Rätten till enskilt privatliv

Det har ju på många håll uttryckts farhågor för den personliga integriteten om regerings förslag ”En anpassad försvarsunderrättelseverksamhet” skulle bli verklighet. T.o.m. före detta professionella avlyssnare — förre Säpochefen Anders Eriksson — är orolig. Men jag kan nu meddela följande: Det finns absolut ingen anledning till oro! Och som vanligt är det mitt liv- och husorgan Grönköpings Veckoblad som ger mig underlag för denna profetia.
Sålunda skriver deras militära orakel hr res. löjtn. Napoleon ”Nappe” Johnson i senaste numris följande:
Nappe- ”Den föreslagna utökade rätten att avlyssna enskilda in­dividers telefonsamtal resp. vid behov avläsa deras mejl-post för att försäkra sig om att dessa inte utgöra något allvarligare hot mot rikets säkerhet, tycks ha rört upp känslorna ordentligt här i Grönköping.
Sålunda åstod frkn underhållerskan Gördis ”Flabbs” Brunander i ett v.m.k. förtroligt telefonsamtal med sin väninna frkn finbagerskan Engla Sjödin den 14 januari 2007 kl.14.33-15.08 att den utökade rätten att avlyssna privata samtal skulle kunna leda till att konfidentiell information hamnar i orätta öron. Å motsvarande sätt undrade hr skalden Alfred Vestlund i ett e-postbrev till sin hemliga käresta frkn borgmästardottern Irma Sjökvist avsänt den 3 januari kl. 21.14 med rubriken ”Min egen lilla snutteprutta!” om det inte funnes en risk för att Förvarsmakten handskas ovarsamt med sekreta uppgifter av integritetskränkande karaktär.
Kan jag å sål. förekommen anledning här passa å att komma med ett lugnande be­sked till både frkn Brunander och hr Vestlund. Vi myndighetspersoner ha inget som helst intresse av att ex.vis veta att frkn Brunander nyli­gen i hemlighet slagit upp sin förlovning med hr kändisadvokat Donald Beaumaré eller att frkn Sjökvist har ett sött litet födelsemärke å sin vänstra sk-nka. Sådant lägga vi oss över huvud taget inte i från ansvarigt håll, utan kunna de kommunmedbor­gare som så önska lugnt fortsätta diskutera sådana små detaljer i den fasta förvissningen att ingen militäriskt utbildad person tager någon som helst notis därom.
Detta om detta.

Efter att ha läst GV känner iallafall jag mig lugn. Kan Fältjägarecorpsen i Grönköping hantera avlyssningen på ett säkert sätt, vore det väl katten om inte Försvarsmakten i konungariket Sverige skulle klara av detsamma.
Eller?

Förbättrar människan verkligen universum?

Mitt i värsta Fuglesangyran skrev Torbjörn Tännsjö på DN Debatt (13/12 2006) att ”Vår viktigaste moraliska uppgift är att se till så att livet går vidare (i anständiga banor). Ju fler som får leva och uppleva världen, […], desto bättre” (inklusive kommande generationer).
Detta inte bara rättfärdigar utan kräver fortsatt satsning på rymdforskning, enligt Tännsjö. Allt med det yttersta syftet att genom kolonisering av andra planeter säkerställa människans fortsatta existens om jorden utplånas; oavsett om jordens utplåning är självförvållad genom ”vår extravaganta livsstil” och/eller  kärnvapenkrig eller beror på en katastrof (t.ex. meteornedslag) som vi inte kan avvärja.
Så långt är det inga problem med Tännsjös resonemang. Men för mig blir det ett problem när han uttrycker följande: ”Vi bör sända människor ut i rymden för att förbättra universum självt.” Han säger inget om vad ”att förbättra” exakt betyder och inte heller framförs, bemöts och avfärdas alternativen: universum bryr sig inte respektive universum försämras.
Som jag ser det är det inget axiom att människor i rymden – framför allt som kolonisatörer – förbättrar universum självt. Tännsjö skriver själv (som den utilitarist han är) att ”En värld med många lyckliga kännande varelser är bättre än en värld med få. Ju fler, desto bättre!
Om han med värld menar universum, kan man ju inte utesluta att det finns ofantligt många kännande varelser på oändligt många platser som skulle bli mindre lyckliga om människan flyr jorden och befolkar någon annan del av universum. Speciellt inte om det är den kollektiva mänsklighetens egna bedrifter som framkallat behovet att fly en kollapsande jord.
Risken är ju uppenbar att människan tar de dåliga vanorna med sig.

Individen vs Kollektivet 1 – 0

Så har då Europadomstolen i Strasbourg avkunnat den dom som
var väntad (Europadomstolen underkänner Byggnads avgifter
och Byggnads ordförande förvånad över dom).
Vi har faktiskt rätt att vara med eller inte vara med i
ett kollektiv. Naturligtvis får vi ta konsekvenserna av
det ena eller andra, men ingen ska kunna bestämma att
jag måste vara med.
Hoppas nu att andra avarter — t.ex. blockader av
salladsbarer och alla andra små företag där de anställda
faktiskt INTE vill vara med i facket — får sin rättsliga
prövning.